Då var jag alltså tillbaka från tio dagar i tystnad och meditation, det känns som jag har en livshistoria att berätta men jag ska försöka fatta mig lite kortare än så.

Bussen kom jag sent till, något som inte gjorde så mycket då ungefär hälften, precis som jag, bedömt sitt lokalsinne som lite bättre än de borde ha gjort. Trött, som alltid, somnade jag ganska snabbt på bussen och sov hela vägen. När vi sedan anlände till Dhamma Malaya så var det första som slog mig hur otroligt vackert och fridfullt det är här, någonting som givetvis går hand i hand med en silence retreat. Jag fick mitt eget rum (!), litet och otroligt simpelt men ack vilken lycka jag kände efter att ha backpackat mig runt i diverse sovsalar ganska jättelänge.

De första dagarna var kaotiska. Jag var beredd på att detta skulle bli en utmaning, men hade ingen aning om hur svårt det skulle visa sig vara. Att släppa av en, i många fall, högproduktiv och megastressad ung tjej som är van med all form av teknisk underhållning mitt i ingenstans och be henne göra ingenting alls är inte en dans på rosor. Jag har aldrig varit så rastlös i hela mitt liv, jag var alldeles för ofokuserad för att klara av meditationen i mer än 15 minuter åt gången och det fanns verkligen ingenting annat att göra. Jag har handtvättat så gott som allt jag äger, försökt komma på så många synonymer som möjligt till diverse ord och, ja, till och med läst igenom en bipackssedel. Jag var frustrerad, stressad, ångestfylld och ville ingenting annat än därifrån. Jag packade min väska, bestämd på att ge mig av, men sa sedan till mig själv – ”en dag till, det klarar du”. 

Det gjorde jag också, och alla dagar fram tills idag. Efter min lilla rastlöshetskris så vände nämligen situationen lite i taget, och jag kände mig mer och mer till ro. Jag fick acceptera att det inte finns någonting alls att göra och att det därför inte finns någon anledning till att stressa. Meditationen blev enklare, jag har aldrig varit (och kommer nog aldrig att bli) en spirituell person, men detta handlade mycket mer om psykologi och intellekt än jag vågat hoppats på. Det finns ingen religion bakom Vipassana, ingen magi och inga mirakel, något som jag är tacksam över då detta skulle fått mig att redan efter första dagen åka hem, jag har alldeles för stor tilltro till logik och vetenskap för detta.

Meditationsmetoden var simpel, koncentrationen – inte lika simpel. Vipassana går ut på att fokusera all sin tankekraft på kroppens rörelser (vibrationer, spänningar, stickningar) och inte tänka på någonting annat över huvudtaget. Detta innebar, i alla fall för mig, att jag fick en chans att stänga ute alla stress- och orostankar som i vanliga fall brukar trycka sig på. Hur det är att meditera tio timmar om dagen? Jag har ingen aning. Jag ska vara ärlig och erkänna att, trots att jag blev mer fokuserad efter hand, så mediterade jag aldrig mer än fyra timmar per dag. Men jag märkte av en förbättring i min stress. Jag har under de senaste dagarna känt mig piggare än jag kan minnas mig ha gjort under de senaste fem åren. På något sätt tror jag att jag aldrig riktigt lyckats landa från en långvarig stress, och att jag efter ett tag börjat anta att ”jo, jag är dödstrött mest hela tiden men såhär känner säkert alla”. Det är inte förrän man vaknar upp mjuk i kroppen och helt utvilad som man förstår att trötthet kanske inte är det naturliga tillståndet hos varje människa. Jag känner mig mycket gladare, energisk och positiv. 

Återigen måste jag ju dock påpeka att detta har mycket att göra med plasten och atmosfären jag befunnit mig i, ingenting kan garantera att jag kommer behålla denna känsla av pigghet i fortsättningen och givetvis kommer jag inte meditera flera timmar om dagen. Jag får väl bara hoppas att dessa tio dagar har hjälpt mig att bli mindre stressad (och egentligen, vem är inte stressad i dagens Sverige?) och att det kommer att fungera som ett bra verktyg i framtiden. Jag har fått tid till att reflektera mycket över mig själv, tid till att förstå hur jag fungerar och varför jag fungerar som jag gör, något som enligt mig endast kan sluta som en positiv sak i slutändan. Jag tänkte ta och skriva ner vad jag kommit fram till under dessa tio dagar, och sedan se tillbaka när jag känner mig stressad och vilse.

Detta var alltså i slutändan en mycket bra upplevelse, och jag skulle rekommendera de som känner sig manade att prova på en silence retreat. Du kommer givetvis inte tycka om allt med Vipassana, det gjorde inte jag, men du kan alltid hitta ditt sätt (i mitt fall avslappning och fokus) att använda verktygen för att göra någon form av förbättring. Det här är något jag hade kunnat göra hemma i tio dagar, det är inte magiskt eller praktiskt svårt, men det kräver en riktigt stor viljestyrka och jag är glad över att jag härdade ut i slutändan. Peace and harmony, love and compassion. Over and out.