Herregud, vilken upplevelse! Sitter fortfarande med ett leende fastklistrat på läpparna och tror inte att det planerar att ge med sig i första taget. Sååå, hur var det då? Redan i shopen träffade jag en norsk tjej som också skulle hoppa, och kunde därför småprata istället för att noja över hoppet, vilket var skönt. Nervositeten låg på en ganska jämn nivå under hela dagen och jag kände mig faktiskt något lugnare efter att ha stigit på planet. Sneglade lite då och då på Karls, min instruktörs, höjdmätare och innan jag visste ordet av hade vi nått 12000ft. 

 

Jag var först ut av alla, satte mig på kanten av planet och lät benen dingla i den otroliga utsikten. Jag väntade på att Karl skulle skjuta ifrån och innan jag hann reagera hade vi lämnat planet. De första fem sekunderna var de mest intensiva. Det kändes som att magen satt i halsen och att hela kroppen vändes ut och in, som en riktig kraftig första sekund av frittfall. Sen kom tyngdlösheten, i 45 sekunder föll jag fritt utan fallskärm och det var bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv.

 

Till sist fällde Karl ut skärmen och jag kunde helhjärtat njuta av utsikten. Han lät mig styra under nästan hela tiden, och genom att åka mycket åt ett håll kunde man även öka hastigheten väsentligt. Det var ett sånt där ögonblick då man verkligen inser att man lever, och framför allt att det är helt fantastiskt kul att leva. Min första reaktion var att jag vill göra det igen, men resekassan håller inte riktigt med mig så det får bli någon gång i framtiden. Är hur som helst jätteglad över att ha gjort det, och jag känner mig väldigt stolt över mig själv!