Här får ni en tjusig bild på Petronas Towers från min förra vistelse i Kuala Lumpur eftersom jag nu är på plats igen. Herregud, vilken dag. Det började med att båten var 40 minuter försenad, något som inte klingade jättebra med min 25-minuters-mariginal till bussen. Medan jag försökte acceptera att jag nog skulle missa bussen, behöva köpa en ny biljett och vänta 12 timmar på nästa buss så såg jag en kille som jobbar på hotellet jag bodde på under dessa fyra veckor, gör ett försök att förklara situationen och tror att jag misslyckats då hans engelska är tafatt. Men, när jag kommer fram så står bussen där och väntar på mig! Han hade alltså lyckats få iväg det där samtalet och jag var överlycklig. 

 

Bussen skulle ta sju timmar, men det var inte förrän elva timmar senare som jag nådde KL. I tron om att jag skulle klara mig på en näve jordnötter hela dagen anlände jag i staden med energilösa, svaga ben och letade taxi. När jag äntligen kom fram så plockade jag ihop en sen middag på 7eleven, halsade i mig en liter vatten på studs och kunde sen äntligen luta mig tillbaka. Om någon någonsin lurat i er att det där med backpacking är stressfritt och enkelt så kan ni räkna med att ni blivit förda bakom ljuset. Att känslan av att komma fram på egen hand, och inse att man faktiskt står på egna ben, är värt besväret tänker jag dock inte förneka. Hurra!