Isabelle Ekström
Ett år senare, min resa i kort
Allmänt
Augusti 2013Ett år senare, min resa i kort
11:23:00 | 
För ett år sedan, på dagen, lämnade jag ett kallt sommarsverige i hopp om att kunna vidga mina vyer en aning. Jag kommer ihåg att jag var rädd, rädd för att flyga ensam samt för att lämna någonting tryggt och kasta sig ut i något lite mer otryggt. Jag minns mig själv sittandes vid gaten på Arlanda, i handen hade jag en kopp hazelnut hot chocoloate från Starbucks och jag kan fortfarande minnas tårar droppa ner på den vita pappersmuggen för att sedan torka igen.
Jag började i Sydney och fastnade på ett och samma hostel i tre hela månader. Jag fick lära mig att det otrygga ganska snart utvecklas till en trygghet och att vänner finns att hitta på alla världens håll och kanter.
Jag flög till Guldkusten, hittade ett jobb som kontorsadministratör och levde backpackerlyx i ett dorm på Komune Resort, en dag checkar en blond göteborgare in och han visar sig snart vara något utöver det vanliga. Jag var inställd på att ta en paus från allt som hette kärlek, men han fick mig ganska snabbt att ändra uppfattning.
Vi skaffar lägenhet och har några underbara månader tillsammans. Mormor och Anders hälsar på, vi flyger upp till Cairns och jag får äntligen chansen att dyka igen, ett intresse jag haft sedan jag och min mamma först utforskade livet under ytan, en dag för åtta år sedan. Innan det är dags och bege mig av igen, så åker jag och Micke till Byron Bay och Brisbane för ett par dagar utanför Coolangatta, Guldkusten.
Ett tårfyllt avsked senare åker jag vidare till Nya Zeeland, jag frös mest hela tiden, men även här träffade jag fantastiska människor som alltid kommer ligga mig nära hjärtat, och som gjort klart för mig att jag alltid är välkommen att hälsa på. Jag hoppande fallskärm över makalösa berg, åt ett flertal hamburgare på omtalade Fergburger och innan jag tog mig vidare så mellanlandade jag ett dygn i Melbourne där jag mötte upp en vän från Queenstown.
Varmare tiden väntade, Malaysia och Kuala Lumpur. Återigen oroade jag mig över huruvida jag någonsin skulle kunna ha samma tur med vänner och upplevelser, vilket jag visade mig ha. Gång på gång. Perhentian Islands blev nästa stopp. Redan första kvällen sprang jag på ett tjugotal backpackers som gjorde de kommande fyra veckorna till guld.
Indonesien var en klass för sig, trots att jag hade oturen att få hela ryggen uppskrapad efter att en man på motorcykel försökt rycka min väska, så kändes det verkligen som en riktig semester och när jag mötte upp en backpackervän på Gili Islands så blev det äntligen ytterligare ett dyk. Aldrig någonsin har suget efter divemastertiteln varit så stort och jag fick, till min förtjusning, även agera bonusinstruktör.
Jag bestämde mig för att åka iväg på silence retreat i Malaysia. Tio dagar med total tystnad och så mycket meditation att mitt stresshuvud höll på krivera otaliga gånger, något som i slutändan visade sig vara en mycket givande upplevelse. Micke mötte mig på andra sidan och vi hade en fantastisk vecka som startade på Hilton Hotell i Kuala Lumpur och slutade på Perhentian.
När Micke tagit sitt pickpack och hoppat på planet tillbaka till Australien, bestämde jag mig för att göra ett miljöombyte. Sagt och gjort, jag hoppade på bussen till den thailändska gränsen och rörde mig sedan mot Koh Phangan där jag möttes av ett Full Moon Party. Boende kunde vi inte hitta någonstans, så istället stannade vi uppe hela natten i riktig fullmoon-anda.
Efter att ha bott på ett världsmysigt hostel i en vecka tog jag bussen till Phuket där jag, i ärlighetens namn, inte gjorde särskilt mycket alls. Patong hann jag i alla fall uppleva innan det bar av tillbaka till Kuala Lumpur, min backpackerhemstad.
Nu har jag varit i KL i en dryg vecka. Jag bor på mitt vanliga hostel och har kvar vänner sedan mina tidigare visiter. De senaste dagarna har känts surrealistiska, jag varken bekänner eller förstår att det är dags att åka hem nu.
Imorgon åker jag hem till Sverige, till min underbara familj och mina fina vänner, detta blir därmed mitt sista blogginlägg. Ett stort tack till alla fantastiska människor jag lärt känna på vägen (cirka 200 enligt facebook), ni och världen har gett mig så mycket mer än jag någonsin skulle kunna uppleva hemma under ett år. Tack för alla komplimanger, alla simpla och djupare diskussioner, alla berättelser, all uppmuntran, alla skratt, all visdom och all inspiration.
Tack till er som läst min blogg, till er som följt, stöttat och kanske till och med inspirerats. Nu packar jag min ryggsäck med mer än kläder, jag packar den med minnen, vänner och lärdom. Med skratt, kärlek och upplevelser. Jag packar den med ett leende.
KL och psykologprogrammet
Fem dagar kvar! Tiden flyger verkligen iväg när man är på sluttampen. KL är bra som alltid, det känns bra att avsluta resandet här. Saknar mycket just nu, vänner, familj, Micke... Snaaart är jag hemma igen!
Och just det, för er som lyckats missa att jag kom in på psykologprogrammet i Uppsala: I MADE IT!
Svensk mat i Phuket
Från Koh Phangan till Phuket
- Koh Phangan -
Det finns inga ord som kan beskriva hur konstigt det kommer kännas att inte ha någonting nytt att fota varje dag, faktum är ju att alla dessa bloggbilder endast utger en bråkdel av alla jag tagit under resan och vid många tillfällen har jag så gott som suttit ihop med min kamera.
Befinner mig för tillfället i Phuket. De sista dagarna i Koh Phangan var tokroliga, träffade massor av härliga människor och hade det allmänt bra. Sista utekvällen var kalas och jag fick till och med höra från Evan att han såg mig som "an awesome little sister" vilket jag tyckte var helsött.
Vi höll oss vakna till morgonen och sedan hoppade jag och Petrina på bussen till Phuket. Efter en trevlig dag med henne i Patong åkte hon imorse vidare och jag är kvar. Bor tyvärr på ett ganska dött hostel, men eftersom jag väntar post till denna adress får jag göra det bästa av situationen. Den sjätte rör jag mig tillbaka till KL.