Snart kikar Daniel och en vän till honom förbi på tacos. Vi tänkte slänga ihop den typiska svenskt-fredagsmys-tacosen vilket kan bli spännande då Daniel, hör och häpna, är mexikan. Ska bli intressant att se vad han har att säga om vår svenska kopia. 

  

 

 

 

 

 

Den senaste veckan har varit helt underbar. Jag och Sarah mötte upp Jacob från Brado's i torsdags och han bokade in en natt på vårt hostel. Dagen efter hämtade tre av hans kompisar upp oss och vi tog en roadtrip till Byron Bay där vi tog oss till ett gammalt hostel som Isaacs morbror ägde. Vi lyste upp med värmeljus och spelade Ring of Fire tills munspelen och gitarren kom fram. Nästa dag fortsatte vi roadtripen med ett minst sagt unikt äventyr, för att sedan styra tillbaka till Coolangatta. 

 

När vi kom tillbaka ringde Charlie mig och bad mig gå utanför dörren. Sötnosen hade bokat vårt hostel i smyg för att överraska oss! Dennis, även han från Brado's, bokade sin sista natt i Australien hos oss och vi hade en miniåterförening med BBQ på stranden. Igår var Sarahs och Charlies sista natt här och vi firade med att ta oss till Surfers Paradise. Nu är jag tillbaka från jobbet och båda har åkt iväg på sina egna äventyr. Kvar blev jag eftersom jag hittade jobb. Känner mig så sjukt ensam men ska försöka att hitta nytt folk att umgås med här. I värsta fall så provar jag några veckor och söker nytt jobb i Surfers medan jag är kvar på det gamla. Får jag inte jobba kvar så tror jag att det blir raka vägen till Brisbane, jag vet när min trial är över! 

 

Städade Dingo, tjejrummet, för några dagar sedan och hittade denna bok. Passade på att lämna en lapp på den. ''How long are you staying? I'd love to borrow your book.'' Ett tag senare hittade jag den i receptionen,  kvarlämnad till mig eftersom tjejen som hade boken checkat ut. Så nu har jag massor av spännande läsning framför mig. 

 

 

De flesta av er vet nog redan om att jag har en tendens att planera och tänka på det mesta hundra gånger om. Likaså var det med Australien. Jag hade skapat mig en väldigt tydlig bild av hur resan skulle se ut och fungera. När jag kom hit så insåg jag att jag trots det inte hade en aning om hur saker skulle vara. Det är svårt att beskriva men jag tänkte i alla fall försöka lista tre saker som jag hade velat berätta för mig själv innan avresan. 

 

1. Du kommer inte att prata australiensk engelska, faktum är att du knappt kommer stöta ihop med några australienare alls. Du bor på ett hostel där alla gäster sitter i samma sits som dig själv och de du lär känna här kommer givetvis vara dessa människor, inte de äkta australienarna som du stöter på någon gång ibland på stranden eller i mataffären. 

 

2. Lägg inte så stor energi på att packa så lite som möjligt. I början hade jag endast tänkt packa hälften av mitt smink, ett beslut som jag hade ångrat bittert. Alla har med sig det mesta, stora laptops, hårtorkar och mängder av kläder. Jag trodde också att jag skulle behöva antingen låsa in mina saker eller bära dem med mig, att det skulle vara otänkbart att lämna mobilen på sängen för att ladda den. Definitivt inte. Alla lämnar sina värdesaker framme, i mitt rum har vi skåp men inte en enda har besvärat sig med att sätta hänglås på sitt. Det verkar som att det alltid fungerat så här och att det aldrig varit något problem. 

 

3. Din ryggsäck kommer inte att bli din bästa vän. Den kommer att ligga i ett skåp och vänta på att du byter hostel. Du släpar inte runt på den, du bor i ett kollektiv där allt är ungefär som vanligt. När du går ut på gatan så är det inte mycket som avslöjar det faktum att du är en backpacker.  Du är som vem som helst. 

 

Sådär ja, nu börjar man ju nästan bli australienare på riktigt. Några pengar har jag dock inte fått in än, förutom 200 dollar i matpengar som jag förde över från mitt swedbankkonto. Att göra av med dem kommer dock ta ett bra tag, kollade precis min hylla i kylskåpet och såg att ett flertal föredetta rumskompisar fyllt min hylla med mat. Därför ska jag lyxa till det och laga pestopasta idag (evigt tacksam till den som lämnade peston). 

 

 

Handlade mat för hela 10 dollar idag. Typisk backpackermat, blev helt överlycklig när jag hittade ett kilo pasta för 1 dollar. Kommer utan tvekan att lagras i mängder för de kommande månaderna. Idag har jag vandrat runt i stan för att dela ut mitt CV, hoppas verkligen att det går vägen. Avslutade precis ett skypesamtal med världens bästa Maja (som för övrigt har varit söt nog att sätta in min blogg som startsida på sin dator). Vet att bloggen tyvärr inte går att kommentera, men skicka gärna meddelande till mig på Facebook så kan vi i alla fall skriva lite. 

 

 

Är landad och redo för att inta Sydney. Är redan stormförtjust i staden och landet. Dock har jag åkt på en av mina största mardrömmar under denna flygresa. Nämligen att stå vid bagagebandet och vänta kvar till sist av alla, utan att ryggsäcken dyker upp. Uppenbarligen tog min väska ett senare flyg till Sydney och jag borde få den imorgon. Annars blir jag galen. Hostelet är helt underbart i alla fall, alla är så familjära och vänliga. Fick tips om detta ställe, där man hämtar ut ett gult armband och sedan surfar gratis som backpacker. Kommer verkligen att utnyttjas till fullo. Men, nu behöver jag lunch. 

 

 

 

 

Mycket, mycket, mycket sliten tjej har nu mellanlandat i Abu Dahbi. Jag har koll på sista gaten och känner mig faktiskt rätt självsäker för stunden (tro mig, det går snart över).  Ethiad Airways var,  trots det låga priset, helt otroliga att resa med! Bara det faktum att de delade ut stickade strumpor och att man fick välja mat från en meny säger det mesta. Ska försöka uppdatera så snart som möjligt efter jag landat, men har en känsla av att jag kommer ha fullt upp ett tag. Jag saknar er! 

 

Gate 8. Gråter floder efter att ha lämnat Sami, mormor och Anders vid säkerhetskontrollen. Kommer verkligen sakna er här hemma. Vi ses om ett år och hörs så snart som det bara är möjligt. 

Sista dagen hemma har snart passerat. Usch, vad fort tiden kan gå ibland. IMORGON är det dags! Klockan 11 tar vi bilen till Arlanda - Mormor, Anders, Sami och jag. Klockan 15:25 lyfter planet och redan några timmar senare landar jag i Bryssel. Därifrån tar jag planet till Förenade Arab Emiraten och sedan till Sydney (vill man komma fram till ett någorlunda pris så får man lida pin, typ...) 06:50 är klockan i Australien när jag landar och dagen kommer att ha hunnit slagit om till torsdag, fast det i Sverige fortfarande är onsdagskväll. 

 

 

Dagen och gårdagen har gått åt till avsked. Pappa och Lea (på bilden ovan) fick sig ett "hejdå" igår medan mamma och Nora ska få det ikväll. Kom nyss in från en avskedsfika med Sarah och Victoria och ska genast ge mig iväg till Strömsbro och mamma. Har en känsla av att sömnen kommer bli lidande inatt, någon som vill sätta emot? 

 

 

Det känns lite konstigt att lämna Gävle efter mina 12 år här. Jag kommer trots allt tillbaka till Sverige, men har på något sätt svårt att tro att jag kommer kunna kalla mig för gävlebo någonsin igen. Nu har jag en enda dag kvar hemma. En liten dag. Sen flyger jag till Australien och Sydney. Tack för denna tid, Gävle och alla fina människor jag stött på. Hoppas att vi ses igen. 

3 dagar kvar! Osminkad och oduglig gör jag mig redo:

 

 

Nästan hela resväskan är packad, ska lägga ner de sista kläderna och en till el-adapter så är jag redo för avgång. Nerverna har satt in, fick panik över det faktum att jag faktiskt hade kommit in på psykologprogrammet i Uppsala denna höst och kanske (om jag har riktigt otur) inte kommer att göra det när jag kommer hem. Imorgon åker jag hem till pappa för att ta farväl och på måndag till mamma. På tisdag? Ja, då flyger jag.

 

Såhär ser det ut i mitt rum numera. Igår började jag att packa ner hela mitt liv i antingen ryggsäcken eller kartonger. Lite panikkänslor har börjat sätta in nu när avskedsfesten är över, att ligga vaken på natten och inse att det bara är några få dagar kvar kommer att vara min melodi tills på tisdag. Men jag antar att det är så det borde vara. Att lämna en stabil trygghet för en, inte lika trygg, instabilitet är väl ändå någonting som borde kännas ganska läskigt? Ibland måste man helt enkelt vara lite rädd. 

 

 

 

 

 

 

Mina fina, fina, fina. Kommer sakna så många här hemma, så mycket. Men jag vet att många av er stannar kvar, inte på samma ställe eller kanske ens samma land. Men i hjärtat. Och vi ses igen.