Isabelle Ekström
Bildtorkan utplånad!
Allmänt
Augusti 2013Bildtorkan utplånad!
14:47:00 | 
Inser att jag varit ganska dålig på det där med bilduppladdning på senaste tiden, så här kommer några bilder från Laurens, Karims, Daniels och Nicolas introduktionsdyk. Jag var alltså inte delaktig i denna första del (annat än bakom kameran) utan följde med på det riktiga dyket senare istället. Olle fick mig att känna mig som en bonusinstruktör vilket var jättetrevligt. Jag fick sätta ihop och kontrollera utrustningar tillsammans med honom så det skulle gå snabbare och fylla i med det jag tyckte var viktigt under genomgången. Han uppmanade även grabbarna att vända sig till mig eller honom själv om de hade några problem. Aldrig har suget efter dykinstruktörstiteln varit så stort!
De senaste dagarna har jag umgåtts med Jason från Kanada, två engelsmän och en stor grupp fransmän och fransyskor. Nu är det bara fyra dagar kvar tills jag åker iväg på silence retreat och då kommer jag, som ni kanske förstår, inte ha tillgång till dator på tio dagar. Jag ska försöka få iväg ett till blogginlägg innan avfärd dock, härda ut!
Rosebud
Man vet att man har en fin pojkvän när en rosleverans dyker upp på fredagsförmiddagen. Om 18 små dagar får jag träffa den där blonde göteborgaren med världens största hjärta igen, och som ni kanske förstår så är han ganska efterlängtad just nu.
Jag har fått studentbostad!
Jag är otroligt nöjd med mig själv för att jag bestämde mig för att backpacka. Jag har lärt mig mer om mig själv än jag någonsin gjort hemma och jag har fått ovärderliga minnen i massor. Dock börjar verkligheten komma ikapp lite efter tio och en halv månad, och det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag längtar efter ett studentliv i Uppsala. Jag har haft siktet på Uppsala sedan jag var 13, och nu är jag snart där!
DoubleTree by Hilton
Inte så pjåkigt va? Femstjärnigt Hilton-hotell som jag och min kära kommer vakna upp i på min födelsedag! Micke skrev precis att allt var bokat och klart, nu kan jag inte sluta titta på bilderna. JAG ska bo på Hilton, och trots att vi siktar in oss på liiite simplare boende efteråt så kommer jag alltid kunna leva på att jag har fått känna mig som lyxigast i världen ett litet, litet tag. Iiiih!
Börjar närma mig slutet
Gillar. Denna. Bild. Ja. Har inte så mycket nytt att lägga upp, de senaste dagarna har nämligen inte bestått av så mycket alls. När jag anlände i KL åkte jag på en hejdundrade förkylning som fått mig att mest stanna inne och kolla på första säsongen av New Girl (Zooey Deschanel är som vanligt helt underbar). Får dock erkänna att några asociala dagar klingar ganska bra med de översociala veckorna jag hade på Bali, det är på ett sätt väldigt skönt att få vara för sig själv ett tag också, trots att jag älskar sällskap av härliga backpackers.
Nu är det bara drygt en vecka kvar tills tio dagar av silence retreat. Har hört mycket positivt från olika håll och kanter, men också att det kan vara en enorm utmaning i början. Är lite nervös, men samtidigt väldigt förväntansfull. Att leva i total tystnad i tio dagar och utöva mindfulness tio timmar om dagen, det känns som ett passande sätt att runda av en så lärorik resa.
Och ja, jag är faktiskt på avrundningsdelen nu. Två dagar efter Vipassana (silence retreaten) kommer Micke och hälsar på i en vecka, och efter det har jag bara tre veckor kvar. Om tre veckor fyller jag år, och då går jag in i min sista månad. Det känns helt overkligt. Surrealistiskt.
Men jag har faktiskt lite hemlängtan nu också. Drömmer om att leka med Nora, äta pizza på Bakfickan, vakna upp i min egen säng, äta mormors falukorv med stuvade marakoner, dricka Gelfeortens mjölk, köpa nya (hela) höstkläder, ha en riktig garderob, ta varma duschar, skaffa Friskis-kort, flytta till Uppsala, skaffa vänner som inte lämnar landet inom en vecka, se Gävle igen, göra räkmackor och det där första ögonblicket då man ser någon man saknat igen. Ja, att komma hem ska faktiskt inte bli helt fel.
Saknar Indonesien
Har ännu en gång intagit Kuala Lumpur, denna gång lite mer solbränd och lite mer sårig. Nog för att det är min "bättre arm" som syns på bilden, men visst läker jag ganska bra ändå? Såret på ryggen är det enda som fortfarande är öppet och penicillinet har hjälpt bra.
Nästsista dagen på Gili bestämde sig Karim, Nick och Laurence för att göra ett introduktionsdyk med Olle (som frilansar på Gili som instruktör) och eftersom priset var så litet som 250(!) kronor så täckte jag såren, packade rengöringsvätska och följde med. Det var otroligt roligt att dyka med så många vänner samtidigt! Dock var introduktionsdykarna tvugna att gå upp efter 40 minuter och eftersom jag hade 150 bar (3/4 av tanken) kvar så stannade jag och divemastern Claire nere i ytterligare 20 minuter. Jag kom upp med halv tank och fick massor av beröm för min dykning samt höra att jag definitivt borde satsa på att bli dykinstruktör. Det är alltid roligt att höra!
Det var svårt att lämna Indonesien. Hela gänget följde mig till båten, hjälpte mig med väskorna och kramade om mig för avfärd. Det jobbigaste med att backpacka är att säga hejdå till de där speciella människorna man möter under resans gång. Efter ett tag vänjer man sig, men det blir aldrig lätt. Hur som helst lämnar jag Bali och Gili med många fina minnen och vänner i bagaget.
Lombok över dagen
Är precis tillbaka från en heldag på grannön Lombok. Jag, Monique, Daniel, Karim, Laurence och Olle tog båten över och hyrde sedan tre stycken mopeder som vi använde för att utforska ön. Efter någon timme kom vi fram till Gangga Waterfalls och, trots att jag var den enda som inte kunde bada, så hade vi en helt underbar dag. Nu ska vi börja röra oss ut för att äta middag. Tjing!
Gili Islands
För några veckor sedan kastade jag bort en flaska australiensk alsolsprit i tron om att det var onödig packning och att jag inte skulle behöva den längre. Numera känns det som att jag bär med mig ett helt apotek. Laurens har varit en ängel och rengjort min rygg två gånger om dagen, resten rengör jag själv så snart jag får chansen. Jag gick till läkaren idag då det varade en del och fick antibiotika utskrivet så förhoppningsvis ska jag läka ordentligt och snart.
Jag fick förresten en rätt skoj kommentar idag av en fransk rumskompis som oroade sig över en del röda prickar på sin arm. Han gick också till kliniken, kommer sedan tillbaka till rummet och utbrister: "You should be a doctor! It was exactly what you said it was!". Det roliga med denna kommentar är att jag hade sagt till honom att han har bed bugs (vägglöss som finns i var och varannan säng på nästan varenda hostel) och den som INTE vet hur dessa bett ser ut efter tio månaders backpackande kan inte ha varit särskilt uppmärksam (eller bott särskilt billigt).
Hur som helst så njuter jag av Gili så gott jag kan, gick till stranden idag med Laurens, Olle och Katie men fick hålla mig på land medan de andra badade. Den enda bra saken med att vara uppskrapad är att så gott som alla människor man passerar kommer fram och frågar vad som har hänt och om man mår bra. Har fått en stor mängd medlidande under dessa två dagar vilket alltid känns bra! Ikväll ska vi till kvällsmarknaden och jag siktar på lite satay till middag. Mums!
Olycka och uppskrapad
När jag och Laurens var påväg hem till hotellet igår så var jag med om en olycka som inte var så jättetrevlig. En kille kör förbi mig på motorcykel och försöker rycka min väska. Problemet är att jag har den runt axeln och därför flyger med, han fortsätter köra några meter med mig släpandes längst asfalten innan han släpper väskan. Jag har skrapat rygg, ena axeln, båda armarna och ena handen ganska rejält. Fick dock en hel del hjälp igår och har nu flera olika rengöringsvätskor och förband att underhålla med. Håller verkligen tummarna för att jag slipper infektion. Nu är jag i alla fall på Gili Islands och ska försöka, trots omständigheterna, att få en riktigt trevlig vistelse.
BBQ-kväll
All you can eat BBQ för 33 kronor, det var så jag spenderade gårdagen! Jag och Laurens traskade till SkyGarden vid femtiden och mötte senare upp med Hayley, som jag lärde känna på Perhentian, samt två killar från Wales och en från England. Jag kan inte minnas sist jag åt så mycket - Kycklingfiléer, stekar, hemgjorda hamburgare, grillspett, potatissallad, mashed och bakad potatis, tiotals olika såser, sallader, bröd... De nästföljande timmarna spenderades i, vad jag skulle vilja kalla, matkoma. Alla låg i sofforna runt bordet och stirrade tomt ut i luften medan vi ansträngde oss för att prata. Fantastiskt gott var det i alla fall!
Bali
För ett par dagar sedan skrev jag en lååång text om hur underbart jag har det på Bali, men glömde sen att spara den som utkast och har därför trotsat min egen slarvighet genom att inte skriva någon ny - Därav den dåliga uppdateringen! Hur som helst... Jag har det helt fantastiskt bra på Bali. Jag bor i ett jättefint dorm där jag får sängen bäddad och pyjamasen vikt varje morgon (backpackerlyx!). Den indonesiska maten är riktigt god och, förutsatt att man letar sig bort från huvudgatan, väldigt billig.
Sååå, vad har hänt hittills? När jag blev upphämtad från flygplatsen av hotellet, brast jag ut i gapskratt när jag såg skylten "Isabel Elstorm". Jag känner mig superrik, den indonesiska valutan är helt vrickad och jag handlar för 100.000-sedlar (cirka 66 kronor). Den första natten blev jag uppgraderad till ett dubbelrum gratis eftersom dormet var fullt. Varje morgon äter jag gratis frukost och jag trivs med stämningen och Balis vibe.
Takoyaki och Bali
Sitter just nu vid gaten och väntar på att kliva på planet till Bali. Börjar bli ganska hemma på sånt här nu, är inte alls särskilt nervös över att klara det praktiska med resande längre. På bilderna ser ni en av de nya matupplevelserna jag fått i Kuala Lumpur, Chis och Don älskade att prova nya saker och här har ni alltså Takoyaki. Det är japanska ris-/lökbollar som stekts i en smet med valfri fyllning (räkor för min del) och sedan toppats med majonäs och bonitoflingor. Tokgott!
Jag och Elisabeth har även hunnit med att bli stammisar på ett indiskt kök som säljer Masala Thosai för sex kronor. Det är ett bröd med fyllning som doppas i olika currys och har fått utgöra min middag för nästan varenda dag den senaste veckan. Igår möttes jag i dörren av frågan: "One masala thosai and one masala tea?", de kan alltså min beställning utantill numera. Tur att jag försvinner i två veckor så att de får en chans att glömma bort mig, haha.
Petronas Towers at night
Bild från Petronas Towers med Don och Elisabeth. Imorgon åker jag till Bali! Ska packa väskan och försöka få in alla Kuala Lumpur -bilder på laptopen innan imorgon. Imorgon, som för övrigt är Mickes födelsedag! Han har preis fått en födelsedagsvideo från mig att kolla på imorgonbitti, det blir grejer det. Tjing!
Meditationsläger
Nu kommer en liten bildrecap från Perhentian då jag äntligen lyckats få in alla bilder i laptopen! Vad händer annars då? Jo, idag betämde jag mig, efter att ha pratat med Elisabeth, att anmäla mig till ett tio-dagars-meditationsläger. Skickade in min ansökan, och om jag blir accepterad så försvinner jag tre timmar utanför Kuala Lumpur mellan den 4 och 14 juli.
Tio dagar av meditation och det egna sinnet. Meditationsformen är inspirerad från buddhismen men är helt ickereligiös, man mediterar tio timmar om dagen och är inte tillåten att ha någon kontakt med omvärlden. Skrivande, läsande och kontakt med andra på lägret ska undvikas, istället är man ensam med sig själv och sina tankar i tio dagar.
Verksamheten är sponsrad av tidigare deltagare och helt gratis, jag har endast hört/läst positiva saker om den och hoppas att min ansökan godkänns. Om inte annat kan det bli ett bra stresshanteringsverktyg som jag kan ta till när jag kommer hem till verkligheten igen. Ser verkligen fram emot det och tror att det kan bli en nyttig erfarenhet att bära med sig!
OBS! Alla som tror att jag kommer bli sektig och hjärntvättad kan läsa mer om kursen här: http://www.se.dhamma.org/pages/kursforeskrifter.html
Dans, dans, dans på Reggae Mansion
Här kommer några bilder från lördagskväll i Kuala Lumpur med Chris, Don och Elisabeth. Igår gick vi till ett av världens största IT-shoppingcenter (jaaa, jag blev sugen på både ny kamera, ipad, galaxy note, GoPro hero och hela köret...) och Chris strosade iväg som vanligt. "Meet us here in half an hour" ropade Don efter honom, något som ingen av oss riktigt trodde på då Chris är den typen av person som går dit han känner för och inte har någon som helst uppfattning om tid eller "måsten".
Gillar starkt att umgås med en sådan människa, en sån som är proppmätt men ändå köper någon skum maträtt bara för att "han inte provat det tidigare". Någon som upplevt och sett det mesta, är högintelligent och kan berätta någonting intressant om vad man än stöter på. Karaktärerna man möter som backpacker är helt fantastiska. Alla olika sorters människor, med skilda erfarenheter och inställningar. Det är sådant som berikar livet, att höra någon annans story. En gång fick jag frågan om jag inte tröttnat på backpackersnacket efter tio månader (Var har du varit? Var ska du? Hur länge stannar du? Vad har du upplevt? osv). Saken är den att ibland får man den där perfekta storyn som både berikar och inspirerar en själv. Och ja, mitt svar var att dessa berättelser är vad som gör frågorna värda besväret.
Batu Caves och indisk festival
Redan min första dag i Kuala Lumpur så sprang jag ihop med Chris från Nya Zeeland. Jag fick en förfrågan om att följa med honom, irländaren Don och holländaren Elisabeth till Batu Caves och svarade givetvis, trots min nyvakenhet, ja! Jag och Chris tappade bort de andra ganska omgående, jag tycker om att ta mycket bilder och Chris är en riktig "strosare", vår gångtakt var därav högst långsam och metodisk. När vi var påväg tillbaka så snubblade vi över en indisk festival, något som upptog våra kommande timmar. Lite indisk mat, musik och konst senare så siktade vi på curry och bananlöv och traskade sedan vidare till Reggae Mansion för en kväll med mycket dans.
Idag har vi gått från shoppingcenter till shoppingcenter och imorgon tänkte jag försöka hitta postkontoret och skicka hem lite tjocktröjor, heltäckande skor och liknande då jag inte kommer behöva det i fortsättningen och är trött på att ha alldeles för mycket packning. Jag har haft det otroligt roligt med Chris, Don och Elisabeth de senaste dagarna och sörjer det faktum att de försvinner i övermorgon. Men så är det när man reser runt, "hejdå" blir en vanesak och efter ett tag så förstår man att nästa umgänge väntar runt hörnet. Och det är ju faktiskt inte helt fel det heller.