Här har ni några bilder från vår promenad till Point Danger med Leo och Petter för någon vecka sedan. Utsikten är otroligt vacker. Jag skulle hemskt gärna spendera en tidig morgon där för att se soluppgången, dock är oddsen för att jag både ska ta mig upp så tidigt på morgonen OCH orka kämpa mig upp för en ändlös backe nästintill obefintlig.

Idag har jag framför allt jobbat fram en alternativ reservresplan att ta till utifall jag inte hittar ett nytt jobb inom den närmsta tiden. Har satt en deadline på en månad, en månad som jag tänker spendera till att aktivt söka varenda litet jobb jag kommer över. Om det inte fungerar? (Tro mig, det är inte så lätt att få jobb i Australien som vissa ibland vill påskina) Jag har inte råd att gå runt och dra på Guldkusten om jag ska kunna resa runt efteråt, så, jag tänkte börja resa för pengarna jag lyckats spara ihop. Sen blir det antingen att åka tillbaka till Australien, eller att åka till Thailand. Det sistnämnda är främst om jag vill kunna stanna längre än till augusti, då det inte är några större svårigheter att leva billigt i Thailand.

Så ser alltså planerna ut just nu. Får jag jobb inom en månad så håller jag mig till det jag hade tänkt från början! Idag försökte jag söka in till psykologprogrammet i Uppsala (det kan ju faktiskt bli så att jag börjar plugga till hösten), men ansökningen verkar inte vara öppen ännu. Det gäller verkligen att hålla alla dörrar öppna. Om det är någonting jag lärt mig av att backpacka så är det att nästan ingenting blir som du först planerade, det gäller mest att göra det som fungerar bäst för stunden. 

Livet i Coolie rullar på ganska mycket som vanligt, bristen på soldagar har varit alldeles för påtaglig på senaste tiden och har man ingenting att göra så håller man främst till inomhus. Promotionjobbet visade sig bli en riktig flopp. Efter att ha jobbat i några dagar och inte tjänat en enda krona (det var endast provision) så ger jag upp. Faktum är att det ÄR ett bra erbjudande, och jag tyckte själv att jag gjorde det rätt bra, men det är nästan helt omöjligt att få personer att stanna upp och lyssna. Vi människor har på något sätt utvecklat ett filter för att ta oss igenom dagen. Om någon på gatan kommer fram och vill prata om sitt företag, vem går då inte förbi? Det är inte illa menat, bara en inbyggd mekanism som är nödvändig för att över huvud taget kunna ta sig igenom en hel dag utan för många hinder.

Så ja, nu är jag arbetslös, vilket känns helt värdelöst. Visst har jag pengar för att klara mig ett bra tag, men om jag ska kunna göra NZ – Malaysia – Bali – London –rutten innan jag kommer hem så har jag verkligen inte råd att gå runt och dra. Att hitta ett nytt jobb är prio ett, men det är inte helt lätt när det är regnperiod och nästan alla turister har försvunnit. Micke ska gå med mig imorgon och dela ut CVn i hela Coolie, fingrabben stöttar och muntrar upp mig, och ja, ingen av oss vill väl egentligen att jag ska lämna Coolie på förtid.

Igår konstaterade vi hur sjukt det är att vi, förutom de fem dagarna jag spenderade i Cairns, har umgåtts mer eller mindre varenda ledig/vaken minut sedan den första december. Att det fungerar så bra som det gör är lite av ett mirakel. De flesta i mitt liv är helt fantastiska människor, men det är inte många som jag inte skulle bli lite halvgalen på efter så mycket umgänge. Även om jag saknar att ha mina vänner omkring så känns det ändå riktigt bra att bo såhär vi två, på ett så underbart ställe. Hittar jag ett nytt jobb och regnet försvinner så finns det ingen som helst anledning att klaga.

Så, ja... Där fick ni en liten re-cap. Är dålig på att ta bilder när det är grått ute, vilket resulterar i avsaknad på blogginlägg. Tänkte dock slänga in en liten youtubevideo senare idag med en låt jag tycker ni borde lyssna på (för alla er som inte kunde placera rubriken). Tjing!