Har äntligen checkat in på ett hostel med faktiska backpackers (!). Ett nybyggt hostel, mitt på stranden med en underbar vibe och dessutom kostar det mindre än mitt förra boende - score, score and score! Har även hittat den billigaste tvättservicen hitills, 15 kronor - ett rent (haha) fynd. 

 

Åt ett vitlöksnaan till brunch under tiden som jag reflekterade över vilken veckodag som ska tillägnas indisk mat i Uppsala. Att sedan, med en högst tveksam andedräkt, hoppa in i en taxi med fem andra var något som nog borde gett mig sämre samvete än vad det faktiskt gjorde. Själv tycker man ju faktiskt att vitlök luktar gott.

 

Nu ska jag ge mig ut och fota lite, hinna få Koh Phangan på bild innan det bär av till nästa destination. Jag siktar på att nå Phuket på onsdagskvällen och sedan flyga till KL en vecka senare. Kuala Lumpur börjar kännas lite som ett andra hem numera, har ingen aning om hur lång tid jag spenderat där totalt men nog har det blivit en hel del. Simma lugnt!

Herregud, vad sugen jag blev på lasagne nu. Den ser ju till och med extra smarrig ut genom kameralinsen... Sådär krämig och kryddig med massor av pesto. Mums.

Är för tillfället den ENDA som bor på hostelet, gick faktiskt och kollade i alla andra rum när Micke gått och lagt sig och inte kunde hålla mig skypesällskap längre. Fördriver tiden med podcasts, fick världens bästa personliga tipslista av Adam för några veckor sedan och den avverkas flitigt i dessa tider.

 

Tänker väldigt mycket på hemresan också, två och en halv vecka kvar och det känns helt sinnessjukt nära. Sverige känns som ett annat liv, någoting som fanns för en livstid sedan på en planet långt borta. Det är sjukt hur ett år som varit så händelserikt att det vore nästintill omöjligt att sammanfatta med rättvisa, samtidigt kan ha passerat på snabbt. 

Åh, det var helt megaunderbart att ha fingrabben på besök i åtta dagar. Synd bara att tiden kan flyga iväg så snabbt. Här kommer i alla fall en bildsammanfattning av vad vi ägnat oss åt och fler bilder är på gång!

Är framme i Thailand och Koh Phangan. När jag passerat gränsen hade sista bussen gått och jag fick ta in på hotell. Checkade ut 5:00, ramlade i trappan och stukade foten (Isabelles vanliga tur) men kom på bussen, fick foten lindad och hann till och med till ett full moon party. Nu sitter jag i soffan på ett hotell, allt var fullbokat för denna natt och jag hoppas på att kunna få tag i ett dorm så snart som möjligt. Min laptop mår inte alls bra, uppdaterar från mobilen och försöker hålla humöret uppe. Tjoho. 

Efter en helmysig vecka ska jag nu säga hejdå till Micke, vi sitter för tillfället på McDonalds för att få en sista släng av internet innan vi drar iväg på respektive äventyr. Jag har hittat en buss för tio ynka kronor som tar mig över den thailändska gränsen, så dit förflyttar jag mig ikväll. Min laptop har börjat bryta ner igen, mer än sist, så bloggen kommer nog att sina ett tag framöver. Några bilder kanske jag kan få upp snart i alla fall. Hörs i Thailand!

 

Bloggaktiviteten börjar genast sina när man har en pojkvän på besök och inte har tid för sådana där internetväsentligheter. Hur som helst så är vi nu på plats på Perhentian Islands och de senaste dagarna har varit kalastrevliga. Hilton var fantastiskt. På min födelsedag beställde vi upp room service -våfflor till frukost i sann födelsedagsanda (frukost på sängen har alltid varit en tradition för mig och mamma), vi åkte vidare till French Village, matade svanar och på kvällen åt vi en otroligt god middag. 

 

Jag fick ett pandora-armband av Micke som ska fyllas på med olika charms med tiden, blev onekligen lite rörd av hur genomtänkt och fint det var. Sen åkte vi till Perhentian med buss (trots att Micke insisterade på flyg) och det visade sig bli iskallt och jobbigt. Men fram kom vi, och efter att första natten blivit bed bugs -attackerade så checkar vi idag in på ett lite finare rum innan vi ger oss iväg på Mickes första dyk. Med andra ord, här har vi det inte alls särskilt pjåkigt! 

Då var jag alltså tillbaka från tio dagar i tystnad och meditation, det känns som jag har en livshistoria att berätta men jag ska försöka fatta mig lite kortare än så.

Bussen kom jag sent till, något som inte gjorde så mycket då ungefär hälften, precis som jag, bedömt sitt lokalsinne som lite bättre än de borde ha gjort. Trött, som alltid, somnade jag ganska snabbt på bussen och sov hela vägen. När vi sedan anlände till Dhamma Malaya så var det första som slog mig hur otroligt vackert och fridfullt det är här, någonting som givetvis går hand i hand med en silence retreat. Jag fick mitt eget rum (!), litet och otroligt simpelt men ack vilken lycka jag kände efter att ha backpackat mig runt i diverse sovsalar ganska jättelänge.

De första dagarna var kaotiska. Jag var beredd på att detta skulle bli en utmaning, men hade ingen aning om hur svårt det skulle visa sig vara. Att släppa av en, i många fall, högproduktiv och megastressad ung tjej som är van med all form av teknisk underhållning mitt i ingenstans och be henne göra ingenting alls är inte en dans på rosor. Jag har aldrig varit så rastlös i hela mitt liv, jag var alldeles för ofokuserad för att klara av meditationen i mer än 15 minuter åt gången och det fanns verkligen ingenting annat att göra. Jag har handtvättat så gott som allt jag äger, försökt komma på så många synonymer som möjligt till diverse ord och, ja, till och med läst igenom en bipackssedel. Jag var frustrerad, stressad, ångestfylld och ville ingenting annat än därifrån. Jag packade min väska, bestämd på att ge mig av, men sa sedan till mig själv – ”en dag till, det klarar du”. 

Det gjorde jag också, och alla dagar fram tills idag. Efter min lilla rastlöshetskris så vände nämligen situationen lite i taget, och jag kände mig mer och mer till ro. Jag fick acceptera att det inte finns någonting alls att göra och att det därför inte finns någon anledning till att stressa. Meditationen blev enklare, jag har aldrig varit (och kommer nog aldrig att bli) en spirituell person, men detta handlade mycket mer om psykologi och intellekt än jag vågat hoppats på. Det finns ingen religion bakom Vipassana, ingen magi och inga mirakel, något som jag är tacksam över då detta skulle fått mig att redan efter första dagen åka hem, jag har alldeles för stor tilltro till logik och vetenskap för detta.

Meditationsmetoden var simpel, koncentrationen – inte lika simpel. Vipassana går ut på att fokusera all sin tankekraft på kroppens rörelser (vibrationer, spänningar, stickningar) och inte tänka på någonting annat över huvudtaget. Detta innebar, i alla fall för mig, att jag fick en chans att stänga ute alla stress- och orostankar som i vanliga fall brukar trycka sig på. Hur det är att meditera tio timmar om dagen? Jag har ingen aning. Jag ska vara ärlig och erkänna att, trots att jag blev mer fokuserad efter hand, så mediterade jag aldrig mer än fyra timmar per dag. Men jag märkte av en förbättring i min stress. Jag har under de senaste dagarna känt mig piggare än jag kan minnas mig ha gjort under de senaste fem åren. På något sätt tror jag att jag aldrig riktigt lyckats landa från en långvarig stress, och att jag efter ett tag börjat anta att ”jo, jag är dödstrött mest hela tiden men såhär känner säkert alla”. Det är inte förrän man vaknar upp mjuk i kroppen och helt utvilad som man förstår att trötthet kanske inte är det naturliga tillståndet hos varje människa. Jag känner mig mycket gladare, energisk och positiv. 

Återigen måste jag ju dock påpeka att detta har mycket att göra med plasten och atmosfären jag befunnit mig i, ingenting kan garantera att jag kommer behålla denna känsla av pigghet i fortsättningen och givetvis kommer jag inte meditera flera timmar om dagen. Jag får väl bara hoppas att dessa tio dagar har hjälpt mig att bli mindre stressad (och egentligen, vem är inte stressad i dagens Sverige?) och att det kommer att fungera som ett bra verktyg i framtiden. Jag har fått tid till att reflektera mycket över mig själv, tid till att förstå hur jag fungerar och varför jag fungerar som jag gör, något som enligt mig endast kan sluta som en positiv sak i slutändan. Jag tänkte ta och skriva ner vad jag kommit fram till under dessa tio dagar, och sedan se tillbaka när jag känner mig stressad och vilse.

Detta var alltså i slutändan en mycket bra upplevelse, och jag skulle rekommendera de som känner sig manade att prova på en silence retreat. Du kommer givetvis inte tycka om allt med Vipassana, det gjorde inte jag, men du kan alltid hitta ditt sätt (i mitt fall avslappning och fokus) att använda verktygen för att göra någon form av förbättring. Det här är något jag hade kunnat göra hemma i tio dagar, det är inte magiskt eller praktiskt svårt, men det kräver en riktigt stor viljestyrka och jag är glad över att jag härdade ut i slutändan. Peace and harmony, love and compassion. Over and out.