När jag och Laurens var påväg hem till hotellet igår så var jag med om en olycka som inte var så jättetrevlig. En kille kör förbi mig på motorcykel och försöker rycka min väska. Problemet är att jag har den runt axeln och därför flyger med, han fortsätter köra några meter med mig släpandes längst asfalten innan han släpper väskan. Jag har skrapat rygg, ena axeln, båda armarna och ena handen ganska rejält. Fick dock en hel del hjälp igår och har nu flera olika rengöringsvätskor och förband att underhålla med. Håller verkligen tummarna för att jag slipper infektion. Nu är jag i alla fall på Gili Islands och ska försöka, trots omständigheterna, att få en riktigt trevlig vistelse.

För ett par dagar sedan skrev jag en lååång text om hur underbart jag har det på Bali, men glömde sen att spara den som utkast och har därför trotsat min egen slarvighet genom att inte skriva någon ny - Därav den dåliga uppdateringen! Hur som helst... Jag har det helt fantastiskt bra på Bali. Jag bor i ett jättefint dorm där jag får sängen bäddad och pyjamasen vikt varje morgon (backpackerlyx!). Den indonesiska maten är riktigt god och, förutsatt att man letar sig bort från huvudgatan, väldigt billig. 

 

Sååå, vad har hänt hittills? När jag blev upphämtad från flygplatsen av hotellet, brast jag ut i gapskratt när jag såg skylten "Isabel Elstorm". Jag känner mig superrik, den indonesiska valutan är helt vrickad och jag handlar för 100.000-sedlar (cirka 66 kronor). Den första natten blev jag uppgraderad till ett dubbelrum gratis eftersom dormet var fullt. Varje morgon äter jag gratis frukost och jag trivs med stämningen och Balis vibe. 

 

Sitter just nu vid gaten och väntar på att kliva på planet till Bali. Börjar bli ganska hemma på sånt här nu, är inte alls särskilt nervös över att klara det praktiska med resande längre. På bilderna ser ni en av de nya matupplevelserna jag fått i Kuala Lumpur, Chis och Don älskade att prova nya saker och här har ni alltså Takoyaki. Det är japanska ris-/lökbollar som stekts i en smet med valfri fyllning (räkor för min del) och sedan toppats med majonäs och bonitoflingor. Tokgott! 

 

Jag och Elisabeth har även hunnit med att bli stammisar på ett indiskt kök som säljer Masala Thosai för sex kronor. Det är ett bröd med fyllning som doppas i olika currys och har fått utgöra min middag för nästan varenda dag den senaste veckan. Igår möttes jag i dörren av frågan: "One masala thosai and one masala tea?", de kan alltså min beställning utantill numera. Tur att jag försvinner i två veckor så att de får en chans att glömma bort mig, haha.

 

Bild från Petronas Towers med Don och Elisabeth. Imorgon åker jag till Bali! Ska packa väskan och försöka få in alla Kuala Lumpur -bilder på laptopen innan imorgon. Imorgon, som för övrigt är Mickes födelsedag! Han har preis fått en födelsedagsvideo från mig att kolla på imorgonbitti, det blir grejer det. Tjing!

 

Nu kommer en liten bildrecap från Perhentian då jag äntligen lyckats få in alla bilder i laptopen! Vad händer annars då? Jo, idag betämde jag mig, efter att ha pratat med Elisabeth, att anmäla mig till ett tio-dagars-meditationsläger. Skickade in min ansökan, och om jag blir accepterad så försvinner jag tre timmar utanför Kuala Lumpur mellan den 4 och 14 juli.

 

Tio dagar av meditation och det egna sinnet. Meditationsformen är inspirerad från buddhismen men är helt ickereligiös, man mediterar tio timmar om dagen och är inte tillåten att ha någon kontakt med omvärlden. Skrivande, läsande och kontakt med andra på lägret ska undvikas, istället är man ensam med sig själv och sina tankar i tio dagar. 

 

Verksamheten är sponsrad av tidigare deltagare och helt gratis, jag har endast hört/läst positiva saker om den och hoppas att min ansökan godkänns. Om inte annat kan det bli ett bra stresshanteringsverktyg som jag kan ta till när jag kommer hem till verkligheten igen. Ser verkligen fram emot det och tror att det kan bli en nyttig erfarenhet att bära med sig!

 

Här kommer några bilder från lördagskväll i Kuala Lumpur med Chris, Don och Elisabeth. Igår gick vi till ett av världens största IT-shoppingcenter (jaaa, jag blev sugen på både ny kamera, ipad, galaxy note, GoPro hero och hela köret...) och Chris strosade iväg som vanligt. "Meet us here in half an hour" ropade Don efter honom, något som ingen av oss riktigt trodde på då Chris är den typen av person som går dit han känner för och inte har någon som helst uppfattning om tid eller "måsten". 

 

Gillar starkt att umgås med en sådan människa, en sån som är proppmätt men ändå köper någon skum maträtt bara för att "han inte provat det tidigare". Någon som upplevt och sett det mesta, är högintelligent och kan berätta någonting intressant om vad man än stöter på. Karaktärerna man möter som backpacker är helt fantastiska. Alla olika sorters människor, med skilda erfarenheter och inställningar. Det är sådant som berikar livet, att höra någon annans story. En gång fick jag frågan om jag inte tröttnat på backpackersnacket efter tio månader (Var har du varit? Var ska du? Hur länge stannar du? Vad har du upplevt? osv). Saken är den att ibland får man den där perfekta storyn som både berikar och inspirerar en själv. Och ja, mitt svar var att dessa berättelser är vad som gör frågorna värda besväret. 

Här får ni en tjusig bild på Petronas Towers från min förra vistelse i Kuala Lumpur eftersom jag nu är på plats igen. Herregud, vilken dag. Det började med att båten var 40 minuter försenad, något som inte klingade jättebra med min 25-minuters-mariginal till bussen. Medan jag försökte acceptera att jag nog skulle missa bussen, behöva köpa en ny biljett och vänta 12 timmar på nästa buss så såg jag en kille som jobbar på hotellet jag bodde på under dessa fyra veckor, gör ett försök att förklara situationen och tror att jag misslyckats då hans engelska är tafatt. Men, när jag kommer fram så står bussen där och väntar på mig! Han hade alltså lyckats få iväg det där samtalet och jag var överlycklig. 

 

Bussen skulle ta sju timmar, men det var inte förrän elva timmar senare som jag nådde KL. I tron om att jag skulle klara mig på en näve jordnötter hela dagen anlände jag i staden med energilösa, svaga ben och letade taxi. När jag äntligen kom fram så plockade jag ihop en sen middag på 7eleven, halsade i mig en liter vatten på studs och kunde sen äntligen luta mig tillbaka. Om någon någonsin lurat i er att det där med backpacking är stressfritt och enkelt så kan ni räkna med att ni blivit förda bakom ljuset. Att känslan av att komma fram på egen hand, och inse att man faktiskt står på egna ben, är värt besväret tänker jag dock inte förneka. Hurra!

Min kamerasladd är officiellt spårlöst försvunnen, därför laddar jag upp några av Rachels bilder istället. Är nu inne på min nästsista heldag på Perhentian Islands, på fredagsmorgonen bär det av till Kuala Lumpur igen och nästa lördag så siktar jag på Bali. Vad gäller baliresan så har jag ingenting bokat eller planerat, det enda jag vet är att jag troligtvis spenderar första veckan på Kuta och andra på Gili Islands, samt att jag ska möta upp Olle och Victoria när jag kommer fram.

Efter Bali är det bara drygt tre veckor tills dess att Micke kommer och hälsar på också, och jag tror inte att det finns några ord för hur mycket jag ser fram emot det. Vi har pratat om dykning, jetski och mysiga restauranger... Det blir nog inte mycket bättre än så. Funderar på att spendera tiden mellan Bali och mickevisiten i Langkawi här i Malaysia, och efter att Micke har åkt så har jag verkligen ingen aning om var jag tar vägen innan hemresan. Det är lite det som är charmen med backpacking, man kan inte riktigt planera utan får gå lite mer på magkänsla. Jag gillar det.

 

Imorse inträffade det en riktigt obehaglig olycka här på ön, något som gör att man förstår att missöden sker även i paradiset. Jag, Andrea och Oscar satt och åt frukost vid 10:30 imorse när vi hör höga skrik utifrån. Vi springer ut på balkongen och ser tre stycken snorklare i vattnet, omringade av blod. En båt ligger bredvid och försöker dra upp dem, vi kan inte längre se snorklarna då båten numera täcker dem, så vi går in igen och antar att någon slagit sig men att allt är lugnt.

 

Senare går vi ner till dykcentret som sitter ihop med vårt hotell och sätter oss för att prata med två svenska instruktörer. Telefonen ringer och vi får snart reda på att snoklarna, som jobbade som instruktörer på dykcentret, har blivit träffade av en båtmotor och att läget är kritiskt för en av dem. Pojkvännen till den skadade, även han instruktör, kommer i land och har fortfarande ingen aning om vad som har hänt. Vi ser honom få beskedet och hur paniken sprider sig i honom. 

 

Ungefär en halvtimme senare kommer dödsbeskedet. Vi har sett gråtandes familjer och stämningen har varit riktigt tung idag. Bara tanken på att någon kan gå från att leva drömlivet på en paradisö till att inte finnas i en handvändning är riktigt obehaglig. Jag snorklade själv på exakt samma ställe för några dagar sedan, så mitt i allt medlidande så känner man sig också lite skärrad. Jag skypade lite med Micke, kom på bättre tankar och fick lova att jag håller mig långt ifrån alla ställen där båtar kör, men visst har jag fortfarande en konstig klump i halsgropen. 

 

 

Här kommer några bilder från en mysig dag på Ombak med tokfint gäng och utomhusbio. Sitter just nu på Ewan's, har precis ätit en tomatomelett för 12 kronor och ska snart gå ner till hotellstranden. Har alltid tyckt att det känns lite enformigt och framför allt svettigt att steka i solen, nu har jag upptäckt att det är helt perfekt att flyta på ytan istället eftersom vattnet är så salt att det kan göras utan minsta ansträngning. 

 

Innan jag beger mig ska jag försöka installera en Google Translate -knapp på bloggen. Förhoppningsvis kommer även ickesvenskar kunna gå in och läsa vad jag har för mig, något som vore ganska fördelaktigt när man backpackar och möter människor från alla världens håll och kanter. Mer om detta senare!