Jag kommer ihåg att tankarna på att flytta utomlands började cirkulera hos mig relativt tidigt. Redan när jag gick i grundskolan brukade mamma prata om hur underbart det skulle vara att flytta till Spanien när jag slutat nian, och även om det visserligen inte var då jag bestämde mig så lyckades hon onekligen så ett litet tankefrö med allt sitt prat.

 

Jag tog mitt första dykcertifikat som fjortonåring, på vår första thailandsresa. Vår dykinstruktör hette Linnea och hon hade spenderat ett flertal av de senaste åren i Thailand fast hon egentligen planerat att endast stanna ett. Hon pratade mycket om hur underbart det var att jobba som dykinstruktör på andra sidan jorden, men jag var lite för blyg för att ställa några frågor. Istället var det, ännu en gång, mamma som kom med idén att Linneas liv faktiskt skulle kunna vara mitt i framtiden.

 

 

För lite drygt ett år sedan hade jag bestämt mig på riktigt, jag minns inte riktigt när jag fick för mig att det skulle bli Australien och inte Thailand, men jag kommer ihåg att jag delade med mig av mina planer för campgrannarna på förra årets Peace and Love - och att jag faktiskt träffade en kille som tidigare bott i Australien och kunde ge mig lite do's and don'ts. 

 

Men ytterligare tid gick och jag insåg att oddsen för att jag skulle bli en av de som pratar om att åka, men aldrig gör det, var skrämmande hög. Så i oktober förra året tog jag det första riktiga steget. Det blev en lång natt med mycket nagelbitande och en enormt hög puls, men efter några timmar hade sommarjobbspengarna försvunnit och istället var jag en flygbiljett och ett visum rikare. Det tog ett bra tag innan jag lyckades förstå det, men ja, här sitter jag nu - och snart åker jag.